Estrella, blandat mög

Vi börjar i botten och jobbar oss upp - utan att för den skull varken nå himlen, trädtopparna eller ens rännstenen. Guacamole style. Alltså varför gör jag så här mot mig själv? Jag vet, 100 % säkert, att det är så vansinnigt äckligt redan när jag står i affären. Men ändå.

När jag först öppnar påsen smakar det lite surt (inte gott surt, bara fränt (inte fränt som i den bra bemärkelsen (bandana, moppe, stentvättade jeans), utan äckligt fränt)). Sedan lite som det gröna på gurkan luktar när man river den till tzatziki. Sedan kommer en fadd hetta. Ingen spännande chilihetta, inget sting. Bara "det känns på tungan men det gör ingen nytta så varför ha det så här?".

Blir ni någon gång hembjudna till Estrella - och Estrella ba' hänger där i sin dörröppning och "Tjena! Kom in på lite spännande mexikanska vibbar vettja!" så vänd om. Ta hissen och dra ned igen. Estrella har spenatpulver och tre sorters socker i sin guacamole. Det är spöstraff.

Nåväl. När påsen sedan fått stå en dag gör jag ett andra försök. Då smakar det ungefär som när man lämnat olika sallads- och grönsaksrester i slasken lite för länge. Grundvidrigt. Som om påsen redan börjat längta efter att hamna i soporna och antagit deras doft och smak. Noll alligatorpäron av fem möjliga. 0/5.

Seasalt & butter. Skulle kunnat heta Sourcream & Butter. Som alla OLW/Estrella-chips de senaste femton åren. Sourcream! Sourcream! Sourcream! (Vänta nu?!? Phew, tur - ingen Michael Keaton-karaktär dyker upp i rummet och driver gäck med mej.) Efter att ha brottats med Guacamole Style tycker smaklökarna att det är ganska ok. Men det är det såklart inte, egentligen. Det är totalt onödiga chips. Smörsmak passar bättre på popcorn och pengarna hade passat bättre i min plånbok. Pengarna tillbaka! Ni behagar skämta! 1/5