Gårdschips Strawberry Daiquiri Limited Edition, 90 g

Först fattar jag ingenting. Blä. Och vadå Strawberry Daiquiry?! Det smakar ju bara lite kemgubbe a la blandsaft, salt och inget mer. Men efter ett tag inser jag ju att detta är chipset som vill simulera “doppa pommes i jordgubbsmilkshake” och kanske har smaken en mening ändå? Det är ju liksom inte tväräckligt efter några chip.

Men, ett ganska stort minus för att det förtar hela “jag vill vara farlig”-aspekten av pommes/shake-kombon. Liksom sitta på donken och nån ba: “Va! Vad gör du? Doppar du POMMES i MILKSHAKE?! Är du dum i huvet nå djävulskt eller? Jag drar!" och stormar ut i affekt. Den tämjda smaken är alltså inte i närheten lika bra som den vilda och autentiska. Den saknar också kontraster. Det mjuka, kalla, slurpiga och kvalmigt söta som möter det varma (ibland), krispiga (kan diskuteras) och salta. Godis möter grönsak i ljuvaste symbios.

Som en gimmick? Hmm, kanske. Men som smak- och helhetsupplevelse rekommenderar jag att istället bege dig till närmsta burger joint/diner och beställa en ljummen soggig pommes och en iskall jordgubbshake och dippa loss. Den känslan går liksom inte att paketera i en 90 grams påse med chips.

En trasiga lyxshakemaskin på Max av fem möjliga.

1/5

Dip Nacho Cheese Style, Santa Maria

Hittade denna längst bak i skafferiet. Minns ej vad som föranlett köp. Förmodligen en kombination av dålig karaktär och desperation.

Så - handen upp alla föräldrar. När era barn var pyttesmå (eller är pyttesmå) och mest levde på nån form av mjölk - hände det ibland att ni ville pussa lite på dom? Då minns ni säkert lukten av bebiskräks som lagrats mellan någon av de där gulliga valkarna på halsen? Då vet ni också hur denna dip smakar. Dygnsgammal mjölkspya. Santa Maria Dip Dairy Vomit Style.

0/5

Det här händer egentligen inte. Det är bara en dröm. En dröm där jag berättar att Renée Voltaires bananchips har nytt recept och går från 5/5 till 1/5.  Det smakar som papper - eller styva oblater -  som doppats i nyponsoppepulver.

Pringles Limited Edition Food Trucks: Hawaiian Style Lime & Chilli, 190 g

De multinationella jättarna i chipsosfären verkar tro att de måste prångla ut nyheter hela tiden för att driva upp försäljningen. Som om vi skulle låta oss luras så lätt?!

Skoja..

Pringles har alltså lanserat något som kallas Limited Edition: Food Trucks. Fem år efter att food trucks peakade på våra breddgrader är det alltså dags för oss att få smaka chips med food truck-smak. Bäva månde vi. I serien finns Italian-Style Pizza Flavour, Hawaiian-Style Lime & Chili, Tex Mex-Style Beef Fajita och New York Cheese Fries Style. (Detta kan för övrigt vara den längsta rubriken i chipsbloggens historia - inget man tatuerar in på knogarna direkt.)

Pizza-chips har ju haft ett högvattenmärke (nej, så heter det nog inte) i och med Lays Limited Edition Peperoni Pizza som smakade chili och weed. Så de kanske jag kommer våga prova. Beef Fajita går bort. Cheese fries? Jag vet inte. Ostpulver på chips är förknippat med fadd äckelsmak och fettbeläggning i munnen. Däremot så har jag alltid förordat sura smaker på chips - därav dagens val: Hawaiian Style Lime & Chilli. 

En lång inledning - för en ganska medioker smak. Det är alldeles för lite chili och alldeles för mycket "lime". Kaninöronen är där för att ja..lime är det ju såklart inte - mest en uppsjö syror. Äppelsyra, citronsyra, vinsyra - man tager helt enkelt vad man haver i den polska chipsfabriken. Vilket också innebär att det slinker med en hel del smakförstärkare som är förbjudna i andra delar av världen - men det är en annan sak.

Hawaii är inte det första jag tänker på när jag smakar dessa. Istället hörs ett eko från min etta med kokvrå på Hantverksvägen i Fagersta sent 90-tal* och alla de paket nudlar med Tom Yum-smak jag åt. Glasnudlar, snuskigt starka om alla tre påsar med kryddblandningar användes. Vilket de gjorde. Jag hade till och med en påse torkade chilis som jag tillsatte ett par av i den korta kokprocessen - ren självspäkning på inrådan av herr Calander. Hur som helst, chipsen smakar mer citrongräs än lime. Och citrongräs är min kanske sämsta ingrediens i citronspektrat. All in all så smakar det mest olika varianter av surt - och inte tillräckligt mycket av något annat. 

Dessutom föredrar jag, som alltid, skivor av potatis framför formpressade flarn av potatis- och risstärkelse. Så tyvärr - no soup for you!

2/5

* Har ni förresten testat bo på bottenvåning i ett område på dekis? Helt klart karaktärsdanande.

Estrella, blandat mög

Vi börjar i botten och jobbar oss upp - utan att för den skull varken nå himlen, trädtopparna eller ens rännstenen. Guacamole style. Alltså varför gör jag så här mot mig själv? Jag vet, 100 % säkert, att det är så vansinnigt äckligt redan när jag står i affären. Men ändå.

När jag först öppnar påsen smakar det lite surt (inte gott surt, bara fränt (inte fränt som i den bra bemärkelsen (bandana, moppe, stentvättade jeans), utan äckligt fränt)). Sedan lite som det gröna på gurkan luktar när man river den till tzatziki. Sedan kommer en fadd hetta. Ingen spännande chilihetta, inget sting. Bara "det känns på tungan men det gör ingen nytta så varför ha det så här?".

Blir ni någon gång hembjudna till Estrella - och Estrella ba' hänger där i sin dörröppning och "Tjena! Kom in på lite spännande mexikanska vibbar vettja!" så vänd om. Ta hissen och dra ned igen. Estrella har spenatpulver och tre sorters socker i sin guacamole. Det är spöstraff.

Nåväl. När påsen sedan fått stå en dag gör jag ett andra försök. Då smakar det ungefär som när man lämnat olika sallads- och grönsaksrester i slasken lite för länge. Grundvidrigt. Som om påsen redan börjat längta efter att hamna i soporna och antagit deras doft och smak. Noll alligatorpäron av fem möjliga. 0/5.

Seasalt & butter. Skulle kunnat heta Sourcream & Butter. Som alla OLW/Estrella-chips de senaste femton åren. Sourcream! Sourcream! Sourcream! (Vänta nu?!? Phew, tur - ingen Michael Keaton-karaktär dyker upp i rummet och driver gäck med mej.) Efter att ha brottats med Guacamole Style tycker smaklökarna att det är ganska ok. Men det är det såklart inte, egentligen. Det är totalt onödiga chips. Smörsmak passar bättre på popcorn och pengarna hade passat bättre i min plånbok. Pengarna tillbaka! Ni behagar skämta! 1/5

Estrella Julostchips, 275 g

Estrella Julostchips, 275 g

Det här med att gå i mataffären när man är hungrig slutar ju alltid med chipsköp. "Måste ju i alla fall prova!"

Hem kommer man således med en påse Estralla Julostchips. Julost? Jul-ost? Julóst? Ja ja, skitsamma. Vad nu än julost är i detta fall så smakar det misstänkt likt alla ostchips du tidigare ätit. Ostpulver á la cheddar av den typ du hittar på nachos och tortillachips. Äter man julostchipet allena så är det en rätt unken smak alltså, och alldeles, alldeles för salt. Inte gott någonstans tyvärr.

Men så är jag i regel också skeptisk till chips med ostsmak - ostsnacks gör sig bäst i båg- eller bollform. Så kanske är jag fel person att döma, vad vet jag? Smaken är ju trots allt som baken - delad, och luktar ungefär som dom här chipsen.

En burk schackbrädesfärg av fem möjliga.

1/5



Men här kommer en part 2 av recensionen. En sequel. Sjukt va?

Jag kunde liksom ändå inte ge upp på 275 gram chips som trots allt hade ett bra krisp. Så då gör jag som jag alltid gör - pressar en citronhalva och sätter igång att dippa. Nu tror ni att det är något fel på mej? Blev jag tappad när jag var liten? Ja, det blev jag faktiskt. Min mamma har på senare år äntligen vågat berätta att jag flög ned i det hårda tvättstugegolvet när hon lagt ned mig en stund för att ta hand om tvätten. Men det går fortfarande inte att komma ifrån att chips i regel saknar syra. De har sälta, ibland umami. Men inget annat. Tillför du något surt/syrligt så blir det genast lite mer spännande. Och här händer det faktiskt något kul - det blir rejält äckelgott på ett oförklarligt sätt, och ganska svårt att sluta äta. Sourcream & onion är också en typisk smak som gör sig bra med pressad citron (däremot barbecue blir otroligt snuskiga).

Så - låt detta bli ett ledstjärna. När allt annat sviker, lita på citronen.

Spicy Bananas Djungelchips

 
Renée Voltaire Spicy Banana, 85 g
Handplockade bananer från Ecuadors kust. Ja just det, bananer - inte potäter. Tillverkade av ett företag som står så långt från chipsosfären som det egentligen är möjligt, där sortimentet består av agavesirap, alfalfafrön och detoxkurer. Allvarligt talat, hur höga är förväntningarna? Men ungefär samtidigt så lanserar OLW sin nya "limited edition"-serie med sköna "nyheter" som Sourcream & Chives (alltid denna sourcream) och Smoked BBQ (duh!). Och när man livstrött vaggar bort från chipshyllan på väg ut ur affären så passerar man en pippigul liten påse med en apa på. Man tänker att det knappast kan bli värre, så varför inte prova?

Chipsen är av naturliga skäl mindre än vanliga, och dessutom lite tjockare. Typ som en torkad skiva banan..ehh. Något riktigt krisp finns egentligen inte heller. Men det gör ändå inget - för upplevelsen som helhet är två aptummar upp! Smakar det banan? Nä, det rör sig faktiskt om matbanan. Men någonstans när chipet väts upp av längtande saliv så frigörs ändå en viss fruktighet som potatisen saknar. Tillsammans med de relativt få övriga ingredienserna (salt, chili, citronsyra) så blir det en väldigt behaglig upplevelse där varje beståndsdel kan urskiljas. Obehagliga glutamat/maltodextrin/sourcream-cocktails känns långt borta. Chilin ger en tydlig, rätt ilsken hetta och mängden citronsyra är även den tillsatt med den stora apnypan. Det blir lite snabba kickar med all sälta, hetta, syra - men det funkar absolut för mig. Och påsstorleken är precis lagom för att man inte ska hinna tröttna eller få för ont i munnen (ett visst mått av självspäkning är involverat).

All in all så kan man konstatera att några av de godaste chipsen just nu inte står att finna i chipshyllan. Men varför bananchips skulle vara hälsosammare än potätchips har jag förresten ingen aning om. Fetthalten ligger stadigt kring 32 %. Jag tror det handlar om marknadsföring. Potätchips är hopplösa att marknadsföra som ett hälsosamt alternativ.

Fyra påklädda apor av fem möjliga!  

4/5